Hur man än vänder och vrider...

Lördagstankar del fem...

på sig har man ändan bak!

Lördag eftermiddag och jag har ännu inte hunnit skriva lördagens ordbajseri, jag har funderat under veckan på vad jag ska ha som tema denna gången, och med närmare eftertanke ska jag skriva om sladdertackor och individer som egentligen bara vill väl.

Flertalet av dem har dock "inget filter mellan hjärnan och käften" de berättar gärna vitt och brett om andras liv och leven i all välmening, absolut inget fel i det, men de kan ju välja sina vänner och bekanta de sladdrar med, vissa har öron som inte är flexibla, de hör det de vill höra och gör en höna av en fjäder och vissa är nyfikna i annat syfte än goda...

Det som stör mig är att det pratas om folk som de inte känner, och visst det kanske inte var något elakt men det var inte direkt trevligt heller, det finns/fanns ingen nyfikenhet eller välmening i de orden som sagts, hur vet jag nu detta?

Jo, självklart har jag trattöron och en enorm radar som fångar upp det mesta som händer omkring mig...

Nu vill jag naturligvis inte peka ut någon och tänker inte lägga fasta på vad som sagts , men eftersom jag inte är totalt empatilös och helegoistisk (som många tycks tänka/tro, då jag prioriterar lite annorlunda än de flesta andra ) så blir jag faktiskt lite ledsen av att få höra sådant, en dag når det fram till fel person och då kan nyfikenhet och sladder i all välmening förstöra väldigt mycket.

Till saken är att jag vet var skottet finns, detta skott är egentligen en vacker blomma, men som sagt lite ogärsmedel kanske inte hade varit fel

...ska man behöva säga; berätta inte detta för någon? Jag trodde i min enfald att man själv har ett filter som kan sortera vad som kan pratas om i annan krets än den slutna.

Vissa människor kan besitta hemligheter in till döden, vissa bara måste berätta saker vidare utan att tänka på till vem.

... jag skulle dock kunna skriva många "X och Y ekvationer" här och låta de som vill ta del av diverse smaskigheter och annat smått och gott, som sedan kan användas som humor eller för att "ställa någon i dåligt dager"...Vad är vitsen med det?

Det är tragiskt när man förstår att folk och fä har ett så fattigt och monotont liv att de måste leva och prata om andras liv (i syftet att ha något att prata om eller skvallra om).

Det finns ett bättre sätt om man trivs med den livsstilen - det heter dokusåpa och förnedrings TV, finns gott om sådan Low Life TV i dagens Sverige, inte konstigt att folk blir mer och mer elaka mot varandra och empatilösa.

Det är modernt att vara elak och gadda ihop sig - ett annat ord är mobbing och det är inte okej, men då många vuxna människor sitter och "myser framför dumburken med förnedrings TV" helst i sällskap med sina barn, så är det väl helt svinokej att man pekar ut folk, lögnar om dem, hittar på för att andra ska tycka illa om och välja bort, eller ställa i dåligt dager.

...mobbing, utfrysning och andra dumheter finns oavsett om man ser på TV eller inte, men jag tror inte dagens TV-moral hjälper oss människor att vara humanistiska och sympatiska.

Ja, snacka om att lämna den röda tråden - men nu fick jag kastat lite skit på dagens TV också.

Dagens tips: skaffa ett riktigt liv och lev i nuet!

Dagens bajspåse:

Sladdertackor ( skvallerkärringar är ganska kul dock)
Folk som överdriver den relativa sanningen
Folk som tror de vet saker de inte har en aning om
Spekulationer och nyfikenhet i annat syfte än goda

Ja, så var det slutordbajsat för idag, och som slutkläm måste jag säga att jag hoppas verkligen inte jag får höra mera "skit och bajspåseprat" om folk jag känner och bryr mig om.

N som i nytt, nya, nyhet, Nova, nöjd och normalt...

Dagens bokstav är N fast det borde vara M eftersom det är MÅNDAG och en NY vecka med NYA utmaningar och annat som gör livet glatt och matt så man önskar det vore NATT.



Vill jag ha en NY hund? NEJ, jag är NÖJD med med min älskade Lilltass, men med en NY valp hade jag kanske blivit mera NÖJD?

Den som gapar efter för mycket mister ofta hela stycket, och det finns ju en risk att jag inte hinner med två pälsbollar så mycket som jag önskar, det är NOG med en stor lufs och en tonårsson och allt vad det innebär att ha ett hushåll att sköta.

Iofs så vet jag att man klarar allt om man måste och vill... men någon måste betala och är det värt det priset?

Vadan detta ordbajseri på N en dag som denna? Jo jag vaknade tidigt och funderade över vad som egentligen händer och inte händer (men kanske fötter) och att man egentligen inte vet var dagarna, veckorna, månaderna och åren tar vägen.?!

Benjamin leker med NOVA i rastgården i Trollhättan, även
tonåringar kan vara roliga och käcka, inte bara läskiga och skräninga.

Inte många bilder man får på Benjamin nu för tiden... tur att jag hittat ett NYTT objekt att fota.

Är det NORMALT att känna oro och fjärilar i magen när den snart fjortonårige sonen skall åka på konsert i Malmö den 6 november? Det är tydligen äckelpäcklet Marilyn Manson som ska kollas på, personligen förstår jag inte hur man kan vilja åka på ett sånt spektakel...

Ja, det är NORMALT, han kommer alltid vara min lille plutt, mitt allt , min bebis även om han inte är "liten" och "söt" längre, nu är han ju ganska NORMAL i allt, smal, lång och gänglig, lite finnar och flott som hör tonåren till. Målbrottet kom han in i förra sommaren så nu är det ganska stabilt på den fronten även om rösten ska mogna och bli grövre, men det tuppiga falsetten är borta och det är ju skönt, det lät ganska kul och det är fult att skratta åt en sådan NATURLIG sak, lurar på hur det egentligen känns att vara i målbrottet och hur man uppfattar sin egen röst.

Han är dock väldigt ansvarsfull NÄR det gäller och jag får ofta beröm av utomstående att han är artig och en kul och trevlig kille att ha med att göra.

En festlig grej är att Ludvigs pappa ringde och bjöd hem Benjamin när Ludvig var ute på annat, för bjuda honom på fika medans hans mamma var där på besök - tydligen viktigt att "farmor" träffade Benjamin?! Tyckte det lät lite märkligt men kände mig ändå stolt över det på ett eller annat sätt...

Hur som helst undrar jag vad "NORMALT" egentligen är, i min inskränkta lilla värld är det den NORMEN som gäller i den kulturen man befinner sig i, och det som förväntas hända för alla förr eller senare och det som de flesta gör, vill eller önskar - ja gängsenorm kan man väl kalla det för, sen om jag gillar NORMALT eller inte hör inte hit.

NYA utmaningar, NY livsstil, NY utbildning, NYA vyer, NYA vänner, NY hund, NY kamera, NY lillebror, NY videokamera, NYTT golv, NYA möbler, NYA kläder, NYA saker, NYA tuttar, NY bil, NYTT liv, NY telefon, NYA prylar, och ett NYTT humör...

Ja, mycket NYTT vill man ha, vissa saker skaffar man sig, vissa saker önskar man sig men det enda jag egentligen intevill ha är ett NYTT liv, jag är ganska nöjd med mitt tråkliv som förortsmorsa med stabil familjebildning, inte mycket bråk, inte mycket trams, inte mycket av NÅGOT utan mest en stilla lunk där alla är i NÅGON form av synk med varandra.

Kanske inte grönare på andra sidan, men väldigt skönt tycker Lilltass om gräset...

Är gräset grönare på andra sidan? Blir man en bättre människa om man har mycket döda ting, får man fler vänner för man har snygga och dyra kläder, blir man friskare för man läser hälsotips, blir man smalare av dieter och pulver, blir man tjockare av skräpmat, blir man gladare av prylar, blir man lyckligare av pengar, blir man snällare av att äta pepparkakor?

Jag tror att man skapar sin egen lycka, man bäddar sin egen säng och man får äta sina egna grodor, att man måste vara flexibel, vara lyhörd, testa sina egna begränsingar och välja ut det som är viktigt ju NU, inte det som var viktigt igår, leva i NUET och NJUTA av det man faktiskt har, inte det man önskar att man hade, eller vill ha. Kanske lära sig att prioritera på ett sätt som passar en själv och ens livssituation utan att vara egoistisk, men kan man det?

Jag vet dock att jag liksom många andra funderar på ordet "om" som i de flesta fall användes till att få det bättre än vad man har, men vad är bättre och vad är sämre?

Ja, nu har jag skrivit massa ord utan substans, alltså ett valigt ordbajseri med tankar och funderingar om livet, universum och allting...

Slutsats: Jag är NÖJD med mitt liv , det är helt NORMALT, och jag skulle inte vilja byta bort NÅGOT men lite NYTT hade kanske inte skadat för man kan aldrig bli helt NÖJD, man kan alltid bli mera...

... men NÄR man får en sådan här bild på mail av NOVAS matte så förstår jag om man känner sig allt annat än NÖJD , dock var nog NOVA väldigt NÖJD, då hon är lyckligast som en smutsfia!

NOVAS motto: en skitig hund är en lycklig hund!

En NÖJD Lilltass som badat i ån på Kransmossen...

Lördagstankar del fyra som rimmar på myra...

Redan lördag och jag har redan skrivit en del vad som hänt under veckan, vad ska jag då ordbajsa om, kanske om livet, universum och allting?


Det har regnat massor och då är det ju kul att bada tassarna på väg ner till skogen.

Ja just det, jag har en fundering över vissa hundägare och deras syn på promenader och väder och vind och annat som gör att man får ont i viljan.

En liten sjö på grusplanen verkar onäkligen kul, man kan ju gräva små skojsamma hålor så de små barnen snubblar...

Snackar du med mig eller? Jag kommer väl då, tjatkärring...

Lilltass kommer på inkallningen, men som den token han är tvärsätter han sig och spanar ut över alla härliga små vattenpölar han måste lämna för en promenad i skogen...

Skogen är inte så tokig ändå, kanske man ska passa på att bli skogstokig? Nä det är inte helt Lilltassens personlighet, han hittar ju massa trevliga ställen att provligga - ljungbuskar är ju ett bra alternativ till gräsmattor...


Jag går samma tid varje dag och möter ett flertal hundägare med sina hundar i alla storlekar, mest småhundar i flexikoppel med damer av varrierande högfärdighetsgrad och fnysningsgrad.
Det finns också ett par riktigt trevliga damer och herrar med trevliga hundar som jag glatt hälsar och byter ett par ord med i all vänlighet som snällt frågar hur det är och hur det är med Lilltass, de vet ju att han var sjuk i maj/juni, gulligt av dem tycker jag även om det börjar bli gammal skåpmat. Han är helt frisk från borrelian och har fått tillbaka sin form och är livsnjutare alla kategorier.

Till saken, var är alla dessa trevliga och mindre trevliga hundägare när det regnar och blåser och är ett riktigt busväder? Visst de kanske går ut andra tider och de kanske har möten uppbokade osv, men att 2/3 av alla "morgonvandrare" skulle ha förhinder varje dag det är icke-önskvärt väder tycker jag är märkligt.

Jag tänker så här:

1. Matte/husse och hund hatar regn - de tar en snabb pisserunda runt huset och skyndar in till värmen för mys under täcket med kaffe och kakor.
   
2. Matte/husse hatar regn, så hunden som kanske inte är stormförtjust i regn får ta en pisseruna runt huset för att sedan få ligga inne och mysa i stugvärmen och bli rastlös och fundera på varför den inte får sin vanliga runda med alla trevliga och mindre trevliga hund och människokompisar.
   
3. Hunden hatar regn så innerligt att den vägrar gå ut, så matte/husse får släpa ut stackarn runt huset så den får sin pisserunda så de äkta mattorna och nyslipade parketgolvet inte får mystiska illaluktande fläckar.
   

Det som slår mig är att Borås är ett dåligt ställe att bo på om man ogillar regn, rusk och blötväder, det är enormt mycket nedrebörd här och vintern är bedrövlig, den lilla snö som kanske kommer blir snabt slask och snömodd, självklart kommer det snö här ( kan faktiskt ligga kvar ett par dagar också - men det är inte länge) men det är ändå inte vad jag kallar snö det är rutten, blaskig skitsnö uppblandat med regn som naturligtvis ska ska kantras av sura vindar, kyla och ösregn så gatorna blir aphala och man hoppas att man ska ha alla benen i behåll efter varje stappelpromenad ( personligen går jag väl så underligt att det ser ut som jag skitit på mig).

Nej vart vil jag då komma med detta? Jag hatar intensivt nederbörd alla typer, min hund är inte superlycklig för att bli blöt om nosen, men jag är en präktig människa som svär och lever över skitvädret och snällt traskar ut med en hund som kanske inte ser ut som han är på tivoli.


Medelålders som jag är har jag kommit förbi "tuffstadiet" då det är töntigt med regnkläder och vinterkläder - jag har alltså lärt mig att "klä mig efter väder" och inte "väder efter kläder" som de sa på Benjamins skola - de sa ju naturligvis fel men det satte sig ganska hårt i min hjärna då jag tycker det skulle vara perfekt om det vore på det viset att jag kunde styra vädret efter kläder, då hade det varit sol och värme året runt här i aptrista regniga Borås.

Hur som helst har veckan varit jättebra och jag är fortfarande lite stolt över Lilltass bravader i onsdags när vi åkte buss, men det har jag ju redan berättat om.

By the way: Vi klarade regent - ett par minidroppar duggade ner på oss, så bara för att vi blivit så blöta och bedrövliga de senaste dagarna så tog Lilltass sig en tur ner i bäcken - varför komma hem torr när man kan vara härligt blöt?

Det har dock hänt lite underliga saker på jobbfronten för vän till oss och det sättet det hände på retar mig, jag hoppas dock det löser sig omgående för personen i fråga, då jag som bekant är negativt lagd så känner jag en stark oro tills jag får höra att det löst sig och allt återgår till det normala...

Den hjälplösheten jag kände när jag fick detta berättat för mig kan jag knapt beskriva i ord, jag kände en stor degklump i min magsäckslösa mage och kände "psykiska magsår" modell fantomsmärtor och en stark känsla av illamående.

...ville bara kräka upp frukosten men det gick ju inte då jag befann mig på olämplig plats för sådan äckelaktivitet dessutom hade jag ingen kräkpåse i bakfickan på mina bakfickeslösa ärvda mysbyxor, och för att kunna kräkas måste man ha en kräkmuskel i magsäcken och det har inte jag inte så där föll hela den grejen som ett ömtåligt korthus....

Veckans slutsats blir, (klyscha varning)!
Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder!
Kläder efter väder!

Veckans bajspåse:

All form av nederbörd, kyla och drivis.
Jag har så ont i viljan så jag borde söka hjälp på vårdcentralen.
Arbetsgivare med ett udda resonemang.

Vi avslutade på fotbollsplanen - notera den magiska pälsen, som är ren och nästan torr efter en lång tur i skogen och bad i den skitiga bäcken.

Ha det bra tills nästa gång jag får några minuter över till eftertanke och ordbajs...

Miljöträning för hunden och mig!

Lördag hela veckan lång...

Nej, det är det inte men ett ordbajsinlägg från mig en torsdag som den här. I dag skiner solen över det annars så trista Borås, alltid något att glädja sig åt i den annars så trista vardagliga vardagen, som man förbannar men ändå inte vill vara utan.

Igår hade jag miljöträning med Lilltass, vi skulle åka överfull buss och han är ju som bekant inte helt förtjust i gapiga och skräninga barn , supertuffa och stencoola tonåringar, storvuxna män, och annat löst folk som tror de är hundexperter och älskar hundar.

Frågan är hur mycket dessa människor skulle älska hundar om de trängde sig på min hund...

Han är ju som sagt en snäll hund och extremt trogen den han accepterar som vän, det är ett privilegium att få klappa och gosa med Lilltass, att han "nosar in sig" på någon betyder inte att han är vän, han är under acceptancenivå och det betyder vakta sin flock och sitt revir, ha ett vakande öga så allt går rätt till och inga köttbullar i världen kan göra honom till kompis innan han har bestämt sig för att det är helt apokej.

Kärlek, gemenskap, tillgivenhet, vänskap och mys - älskar denna bilden av Lilltass och lilla Julia som vaggar sin älskade Teletubbie.

Jag är ganska säker på att en person som tränger sig på Lilltass får veta att den lever, för hans djupa morr och skall är inget man ignorerar, och är man så dum att man ändå försöker muta med lek, gos eller en mumsbit så är jag nästan säker på att man har uppfattningsproblem och gillar att leka med elden.

Hur som helst, Lilltass satt fint och väntade på bussen, klev på och Camilla skulle betala för två och helt plötsligt säger chauffören att det blev lite fel och vill makulera biljetten och ge tillbaka pengar osv osv, varför säger jag, enormt stressad då det är fullt med folk som står framför oss, och folk som står bakom oss, Lilltass sitter på golvet och spanar något skeptiskt över den smala bussgången och jag känner en enorm värme och kvavhet som ger spykänslor.

Mitt osminkade jag... Ungdom... ha ha ha knapast, man ser ju de fina linjerna i ansiktet, den trötta blicken och min sunkiga slitna kroppshållning, nä jag tror busschaufören såg en liten människa för är man som sagt stax över 1, 5 meter så är man väl ett skolputtefnask och har man dessutom en låg kroppsvikt och tröja med Hello Kitty köpt på H&Ms barnavdeling storlek 122 får man nog skylla sig själv?!

Denne busschauför är fullkomlig övertygad om att jag är ungdom och jag säger då med pondusröst eftersom jag är en synnerligt rekoderlig människa: jag är 35 år så jag går nog som vuxen eller? Ett skratt hörs och jag står där med en gigantisk pälsboll och vill bara gå längst bak i bussen så vi kommer oss ner till stan.

Lilltass fixar bussen bra, sitter snällt och ser på folk och verkar märkbart oberörd av alla männsikor, äckliga mobilsingnaler, bagar och storvuxna män, plastpåsar, skabbiga ryggsäckar och annat som kan stressa upp en hund i okänd miljö - då plötsligt kommer halva Daltorpskolan (ungar i höstadieåldern - modell skräniga fjortisar) på med buller och bång, inte en reaktion, kollar bara lite nyfiket men sitter fortfarande iskallt kvar med börjar skruva på sig...

Äntligen framme på Stora torget och jag känner paniken stiga, fullt med folk som trängs - har tydligen superbråttom och här gäller ju att ha vassast armbågar och noll koll på vad som finns framför, bakom och vid sidan - BINGO tänker jag i ett apstressat tillstånd och med den stressen kommer vi av bussen och jag stressar upp mig för att hunden ska känna av min stress och ja då är väl cirkusen igång...

Till min stora förvåning bryr han sig inte, han den annars så skeptiska hunden, kanske jag inte utsöndrade någon stress utan var den "perfekte ledaren" som man ska vara som hundägare i alla situationer, inte bara när det är nytt och okänt. Kanske detta bara var en lyckoträff, gör jag om detta idag så kanske allt som kan gå fel verkligen gör det!

Förmodligen är jag inte bättre eller sämre än någon annan, utan det är min hjärna som går på högvarv och då jag lider av en extremt negativ personliget, jag tror att allt som kan gå fel går käpprätt åt H-vete och OM det då inte gör det så blir jag nästan euforisk av glädje och tänker att livet är inte så bedrövligt iallafall!

Slutsats man ska se det positiva i det negativa, men det är ibland lättare sagt än gjort!

Stadsrunturen gick utmärkt han satt fint och tittade på folk, lade sig ner och spanade, gick fint i tät fot men självklart fick han ett och annat giraffhuvud men sinnesstämningen var glad och man såg inga tecken på stress inte ens när det satt två små städskåpshundar och glodde rakt emot oss i stadspaken.

Hur som helst kände jag fortfarande en enorm stress, vi skulle ju åka hem också och klockan var "högttafik för bussåkande människor", jag kollade ut över torget och kände att jag ska ta en promenad hem istället...

Nej, här ska åkas buss annars faller ju hela idén med bussåkeri och miljöträning, tillbaka på busstorget och en zic-zac promenad fram till buss nummer två men köbildning med mycket sitt, vänta och kontakt för han inte skulle börja fokusera på tanten framför eller ungarna vid sidan eller mannen med den stora bagen...

Lilltass kliver världsvant upp på bussen, vi visar våra biljetter och börjar gå bakåt, mellan alla väskor, paraplyer och skräniga ungar - Lilltass går rakt fram och jag platsar honom och han sitter snällt - inga tecken på stress! Helt plötsligt lägger han sig ner och ser supertrygg ut med huvudet i mitt knä - jag satt ju på huk och klappde Lilltass på huvudet för att dämpa min egen stress och ångest över denna bussresa.

Toppen kände jag, men helt plötsligt skulle folk gå förbi oss, gå av och Lilltass är ju inte den minsta hunden i Borås så han fick snällt resa sig, backa och flytta sig - det flöt på som man kunde förvänta sig, när vi till slut kom av bussen kände jag en enorm lättnad att detta gick såpass bra utan krusiduller - jag var mycket stolt över Lilltass och jag kände en enrom stolthet över mig själv som kanske behöver miljötränas efter ett liv som erimit.

...gårdagen var alltså en ganska bra dag förutom att jag lyckades pricka in dagens två störtskurar utan regnkläder och med min negativa inställning hatade jag ganska intensivt!

Fler kors i taket och stjänor i boken ( onsdagen den 2 september 2009)

Anna-Karin fick ett väldigt hjärtligt mottagande av Lilltass ute igår, han var lika mysig inne och hon kunde ge honom kommandon och han lyssande på henne. De träffas inte ofta det kan jag lova.

Ja, denna buren hämtade Leif, vi använde den sist i april månad, då var Lilltass ca 10 månader, buren specialbeställde vi till våran gamla bil, och kände att den passar ju i våran nya större bil och visst - men HUNDEN passade inte!

Leif var här och hämtade hundburen som giganttassen vuxit ur, Lilltass hör och häpna går fram och vill PUSSA Leif. Dessutom får Leif gosa med honom som de vore bästisar! Hur som helst han lastar in Lilltassens bur i sin bil och token som annars inte har älskat den buren vill in och provligga.

På kvällspromenaden träffar vi Anna-Karin och Erik med tokhunden Eskil med två av hennes kompisar med halvstora hanhundar. Ett lagom "soft" hundmöte och han går fram helt självsäkert till Anna-Karin och Erik ( sonen) och låter sig både klappas och gosas med, verkligen underligt eftersom Erik aldrig har fått klappa Lilltass varken hemma hos oss eller hos Fam. Bengtsson - ja mycket ska man få vara med om innan ögonen trillar ur!

Hundmötena gick bra och jag kände att detta var en dag att minnas - så mycket positiva saker på en dag.

Tokig sak på kvällspromenaden som gav Saga och mig ett gott skratt..

Lilltass och Cocos gjorde "nummer två" på exakt samma ställe och vi stod där och skulle plocka upp (som slavar vi är) efter dessa två vita slyngelhundar hör vi en dam säga på andra sidan gatan:

Oj vad Lilltass är stor nu...
Nu växer väl inte Lilltass mer?
Jag svarar knapt då jag är i fullfärd med bajsupplocking och hör internationalen spela ur min ryggsäck ( ja min mobiltelefonssignal).
Damen står kvar och tittar på Cocos
Den är också fin, är det också en Lilltass?
Jag svara knapt utan bara suckar jo ja....
Då säger tanten:
De är fina den rasen!

Tilläggas kan att jag har aldrig sett den damen förr, antingen är Lilltass ett fenomen på Trandared eller så är det någon Ketil pratat med - tror nog det sistnämnda.

Vi skyndar oss bort med de vita bestarna och säger till varandra att rasen "av kamphundstyp" har man ju läst och hört om och alltid funderat över vad det är för något, men rasen Lilltass det måste vara något nytt - vi bestämde oss att vi skulle leta på internet efter rasen Lilltass så fort vi kommit hem från promenaden!

Hund av den nya rasen "Lilltass"... HA HA HA

Ha en bra dag, nu är det dags för lite vardagligt tråk!

Lördagstankar del tre.

Reflektioner över att vara storhundsägare och att ha en vit arbetsledare - läs slyngelhund som ska "hjälpa till", men oftast är han mer stjälp än hjälp.

Lilltass utanför Boda Vårdcentral en solig morgon, hur kul det nu kan vara att ligga där.

Så var det lördag igen, vart har veckan tagit vägen? Lilltass har självklart agerat arbetsledare som den "vite slyngeln" han är, vi har haft parkettslipare här, så alla möbler skulle bäras ut och placeras på ngt smart ställe i våran redan överfyllda bostad, kan tillägga att det inte var helt lätt med en vit pälsig supermjuk arbetsledare som ska titta över axeln, ligga i vägen eller helst på möbeln som ska bäras in och ut.

Lilltass provar självklart soffan i felläge när huse ska sätta på fötterna... Han tyckte väl att det var skönt att ligga där... Inte superpoppis hos oss två-benta - NEJ!

Det gick iallafall bra med både "utflytt och inflytt" så nu har vi vardagsrum igen och jag känner mig ganska nöjd även om jag hade velat ha nya tapeter och nya möbler, oh vill man inte alltid ha nya saker?

Vi har ju letat efter hus hela våren och halva sommaren och har inte lagt det helt på is, men just nu känns det som vi ska bo kvar här tills vi hittar något vi verkligen vill ha, det kanske blir "aldrig" eller så blir det fortare än en kamel rapar eller en lama spottar ( Oh jag tycker lamadjur är kul).

Vad glor Ni på? Jag tycker detta är ett utmärks sätt att ha soffan på, säger Ni att jag ska gå ner och lägga mig på det nyslipade golvet eller? Tråkmännikor!

Vad är det Ni inte förstår "jag vill ju ligga här", Slyngeltassen biter sig i läppen som en sur unge som inte får som den vill ( han gör alltid det när man tillrättarvisar).

Nog om det, vi köper nog det vi vill ha osvett om vi bor här eller inte - men jag säger som Benjamin sa när han var yngre: När vi köper, när jag får, inte som normala ickebortskämda slyngelungar: Jag önskar mig...!

Iallafall att vara "storhundsägare" är sannerligen ingen dans på rosor och man får många blickar när man är ute och går med detta gigantiska djur, även om de flesta reaktionerna är positiva och man får beröm för den fina, ståtliga hunden - men så kommer det där löjliga, meningslösa:

Kan du verkligen hålla i din hund? Jösses vad stor han är... och massa andra uttalanden om min hunds gigantiska storlek och en anspelning på min egen litenehet.

Får man inte vara i soffan kan man ta fotöljen - man är lika bra arbetsledare där!

Jag är känd för att vara ganska "rapp i käften" och säga vad jag menar utan krusiduller och karuseller, men även jag har ngn form av uppfostran så ofta står jag där och bara ser glad ut och svarar glatt att det är INGA problem och vidare förklarar att storleken har ingen betydelse vare sig det gäller hund eller människan , det handlar om att ha PLI och KONTROLL över situationen.

Det som stör mig mest är att om jag gått omkring med en hund modell "liten, söt golvmopp" hade ingen sagt något sådant och inte gett mig menande blickar eller bytt sida när jag kommer med min hund som faktiskt kan gå i koppel utan att dra, han går fot om jag vill det, han gör inga utfall mot andra hundar ( först iallfall), eller cyklar, bilar, smådjur eller andra saker man möter utomhus. Självklart får han giraffhuvud och kan verka intresserad av både ditten och datten han är bara hund i sina "värsta" år.

I området där jag bor är det just de "små söta golvmoppshundarna" som uppför sig rabiat, skäller ut allt och alla, drar och sliter i kopplet och gör utfall mot andra hundar och annat som rör sig ( ett enormt föremålsintresse alltså) uppför sig ofta som de ägde världen.

SJÄLVKLART inte alla, de som har liten hund som kan uppföra sig behöver ju naturligvis inte ta åt sig.

Varför retar jag upp mig på detta?

Jo för att det står väldigt mycket i pressen om hundattacker, då oftast om hundar av "kamphundstyp" ( för mig ras okänd), eller som igår en artikel om en schäferhundsattack, som slutade med en död hund.

Igår kunde vi läsa i AFTONBLADET att " Hunden bets ihjäl av sex schäfrar, Husse kunde inte stoppa attacken Plötsligt kom sex schäfrar rusande.... "

Jag försvarar INTE tjejen med de sex schäfrarna på NÅGOT sätt, har man sex hundar oasvett ras och storlek skal man vara medveten om att man måste ha superpli och stenkoll på minsta lilla när man är ute och går, det finns lösa/kopplade hundar, lekande barn, cyklar, bilar ja allt som kan "trigga" den mest väluppfostrade hunden, och har man mer än en hund så kommer flockbeteendet fram och då är man ganska liten som människa bakom kopplet om de får för sig något och blir totalt blockade.

Jag har fått erfara hur det är att gå med två stora hundar, varav den ena tycker smådjur är superkul att jaga (det är rena rama Liseberg), jag fick alltså släppa den ena hunden (och oroa mig att den också skulle springa efter eller bara sticka för det var kul att få vara lös) för att försöka stävja den andra hunden, vilket medförde blod och skrapsår och nöjet att få en insyn hur gräs och cykelbanor ser ut från ett grodperspektiv!

Ja, så fick jag in lite bilder på två vita stora schäferliknande varelser, både min Lilltass och Sagas Cocos är hundar som kan uppföra sig, även om de som alla hudnar har olater, men farliga stora bestar är de inte.

Tilläggas kan att alla kom levade ut ur detta, inga skador på hunden eller kaninen, bara ett par byxor som fick flytta till sopstationen och X-antal skrapsår som påminner mig om denna incident.

Jag skrattade inte då, men idag så ser jag det som en erfarenhet, att man ska ha stenkoll på djuret i snöret och inte gå och tänka andra saker - en olycka händer så lätt.

Charmtassen visar sin bästa sida, eller är det den sämsta... Tokig är han iallfall den lille Lilltass

I en sådan situation hade förmodligen "ingen" klarat att stoppa den ena hunden som var totalt blockad (blockade hundar är svåra att få kontakt med). Finns säkert någon superexpert som kan allt och har superkrafter, jag har det inte iallfall.

...man ska ha kontroll på det man har i snöret, oavsett hur lydiga och snälla de är kan man inte lita på dem till 100% och man ska vara medveten om att på en bråkdel av en sekund så smäller det - jag som normalt sett är väldigt uppmärksam och alert fick ju som sagt smaka på gräsmatta och asfalt.

BTW: Det har hänt flertalet gånger att hunden vill rusa efter smådjur men är man berdedd kan man stävja detta och inget händer förutom att man kanske blir lite svettig av att hålla tillbaka en blockad hund. Jag var inte berdedd och jag släpades/flög som en pulka. Då man ju tänka hur det är med SEX hundar som gör ett plötsligt utfall och dessutom har flockbeteende - låter inte som julafton för någon inblandad.

Oj vad snurrigt detta blev - vad jag ville säga var att det är synd att det blir sånt ramaskri så fort en stor hund gör något, helt okej att saker uppmärksammas, men vinklingen är alltid att STORA hundar och storhundsägare är skitmänniskor som inte klarar av att stävja sina djur, SMÅ hundar är mycket lättare/snällare och inte alls lika aggresiva och farliga (de vill ju bara hälsa och leka och så är de söta).

Småhundsägare har INTE bättre pli på sina djur, oftast SÄMRE, de lyfter upp sina små golvmoppar och låter dem fortsätta skälla och vara rabiata och säger allt som oftast med snäll röst, "nej Fido" och klappar på huvudet. För att sedan se surt på oss storhundsägare om våra råkar svara tillbaka på golvmoppshundens provocerande utfall.


Veckans bajspåse:

Småhundsägare med rabiata varelser som bara vill häsla och/eller tuffa sig för de vet att matte eller husse lyfter upp dem om den stora stygga varghunden kommer och får plötslig lust på att käka upp den som mellanmål.

Stor/småhundsägare som har NOLL koll på sina djur- olyckor händer så lätt och genom att ha bättre koll kan man undvika många tragiska olyckor och osämja mellan hundar och dess ägare.

Hur pressen vinklar saker, självklart är det inte rätt att hundar attackerar varandra eller människor, det är bara tragiskt. Varför inte ens nämna något om den stackare som faktiskt är ägare till hunden som attackerar? Jag tror ju inte att den personen sitter och käkar tårta och tycker att de gjort samhället en tjänst som käkat upp ytterligare en golvmopp!

Nej nu tror jag att jag snurrat till det för mig, ha en bra lördag och vi ses snart igen med ett mer normalt inlägg, detta blev knasigt och förvirrande.

Lördagstankar del två...

Att vara hundägare är inte lätt alla gånger, vissa dagar känns det som hunden är den "perfekta vovven" som gör det man och vissa dagar är den fullständigt "rabiat" och har "skit i öronen" och uppför sig som en "dominant självsäker slyngel".

Bästa fotöljen på bästa plats framför TV:n är tydligt tecken på dominant slyngelhund.

De dagar har man lust att ringa ngt fraktföretag och köpa en enkel biljett till Sibirien och låta hunden lära sig veta hut i Gulag.

Äta i fotöljerna det passar en KUNG...

Min hund är en lugn och snäll hund, men självklart har han olater för sig som retar gallfeber på mig och vissa personer i min omgivning, de sk "hundspecialisterna" de som har haft hund i 100 år, och vet "allt" om "alla" hundar och hur de ska uppföra sig i människans perfekta värld. Den värsta typen är nog "utanhundägaren" som minsann har släktingar/vänner och grannar som är sååå duktiga med hundar, de tror ju verkligen att de är experternas expert. Apa vad de är tragiska de människorna, känns ungefär som en manlig gynekolog som påstår att det "inte gör ont" att ligga där i den förhatliga stolen med skräck i ögonen och nojja, vad vet en manlig gynekolog om det? TYP INGET!!!

Vad vill jag säga idag med mitt ytterst positiva inlägg? Tja inget tror jag, ville bara ordbajsa lite om att man som hundägare alltid har rumpan bak som alla andra.

Det är bäst att man går alla kurser som erbjudes till ockerpris, så hunden får mentalträning och lära sig att vara en social varelse med hundar och människor.

Vi "två-benta" ska lära dem veta hut och "sin plats i rangen" annars passar de inte in i den perfekta medlesvenssonsvillan med fondtapet och plasma-TV, med allt för många barn som gapar och skriker och beter sig som skitungar (som förövrigt också borde skickas till Gulag på uppfostringsanstalt), eftersom vi bekväma "morsor och farsor" vill se på TV i lugn och ro, surfa på internet, läsa en god bok , bara "vara sig själv för en stund" eller värst av allt ta ett glas öl/vin eller annan god dryck och bara vara vuxen.

JUPP det finns kurser i hur man hanterar barn, modell supernanny ( har ej gått det, då jag anser att jag har haft full kontoll på min unge utan raserianfall, uppkäftighet, ovårdatspråk, laterifasoner, taskiga kompisar och dåligt självförtroende med självhävdelse och stökerier som påföljd).

JAG måste ha varit en bra småbarnsmorsa eftersom jag alltid fått beröm av dagis, skola, kompisar och folk i allämhet att jag har en så vältalig, väluppfostrad unge - följden har natutligtvis blivit, hur har du "fått honom" sådan ?

MITT ENKLA LÖJLIGA SVAR: sunt förnuft, visat vem som är störst bäst och vackrast, snackat skit om andras ungar och varnat med skräckexpempel vad som händer om man inte gör som man ska, och belönat individualitet!

SJÄLVKLART har jag haft flertalet gapsessioner, pekfingrar som yr och stampat mig blå som en smurf i golvet, ingen är ju perfekt (inte ens jag även om jag vill tro det många gånger), TRO kan man göra i kyrkan, i verkliga livet gäller det att "våga vara vuxen", stå för sina åsikter, följa lagen ( gilla eller inte), rätta sig själv om man har fel, vara lyhörd och lära sig av sina och andras misstag.

...kanske man får en harmonisk social individ som ska klara sig i den hårda vuxenvärlden om inte allt för många år - hur min unge blir får vi se, men till dagens datum är han en hyfsat trevlig kille med mycket målmedvetenhet och tankar bakom pannbenet, men som alla andra tonåringar är han påväg att bryta sig loss från "Hitlermorsan" och har egna tankar och fullkomligt galna funderingar om hur saker och ting ska vara, hoppas bara han fått såpass mycket med sig från de de tidiga barnaåren att han kan skilja på rätt och fel, inte bli påverkad av andra och våga stå för sina åsikter och ta avstånd från dåliga influenser ( dvs sånt som jag anser vara dåliga influenser, som självklart är relativt).

Jag försöker snacka med "fjortisen" varje dag och känna av läget, och till dagens datum känns det faktiskt helt okej. Det är dock svårt att inse att denne 3010 gram lätta och 48 cm korta lille gosse, nu är 171. 5 cm lång och dryga 50 kg tung "sunkig tonårsgrabb" med långt hår, storlek 44 i skor och finnar som kan ta eget ansvar ( kontrasterna är stora ). Han är således ingen liten puttefnask på dryga 1,5 meter som sin morsa men ändå min lille plutt!

JA, så nu blev det ett patetiskt ordbajseri om föräldrarskap, snacka om att sväva ut och inte hålla sig till ämnet, men men det är ju lördagstankar och idag var det hundägarskap och föräldrarskap som dök upp i huvudet när första koppen kaffe slank ner i strupen i det tysta förortsköket.

Dagens bajspåse:

Att vara hundägare och förälder är nästan samma sak, man ska anpassa hunden och barnet efter samhällets alla regler/normer och SKÄMS på den som frångår de ramar och mallar som finns, då är man en riktig skitmänniska inte ens värd skiten under skon i den perfekta småstadsmänniskans medelsvenssonsaktiga liv.

Man ska anpassa sin hund/barn efter alla andra hundar/barn i grannskapet.

Hunden ska INTE jaga smådjur , då det anses som ett dålig felaktigt beteende att leta efter mat, när vi bor mitt emot ICA.

Absolut inte skälla på dörrklockan, postmannen, eller försäljare, hunden verkar ju livsfarlig om den vill skydda sin flock och sitt revir.

Inte leka spårhund på kissefläckar, då har man en dåligt uppfostrad hund som inte kan gå fot och betsämmer över mig som flockledare - usch!

Hunden ska kunna göra sina behov på kommando, vem vill vara ute i snålblåst, pisseregn och blixthalka på kvällen i ett skumt förortsområde men läskiga "fyllehundar"?

Man ska absolut förstå att om hunden hoppar och är glad så är den en dominat slyngel som tagit över ledarskapet, kommer den inte på direkt inkallning så är slaget förlorat och man får sova på golvet och hunden i dubbelsängen.

Det är märkligt att den lille lurvige varelsen helt plötsligt blivit värsta "hitlerhunden", som man måste foga sig efter, inte sjutton plockar han upp min skit i svarta påsar och snällt kastar de i små illaluktande överfulla soptunnor upphängda på kissestinkade lyktstolpar.

Nu ska jag ta min slyngel och gå ut, plocka upp hans bajs, ge honom prinskorvar som belöning för han kan gå fot och ge honom köttbullar för han kommer på inkallning, sedan ska jag ställa upp för min familj genom att tvätta deras kläder och ge dem mat allt under den vite arbetsledarens vakande öga från fotöljen i vardagsrummet - han är ju en dominant slyngel som har tagit över ledarrollen i mitt hem.

ATT MAN BARA KAN SKRIVA SÅ MYCKET SKIT !

...ha det bra tills vi ses igen , nu ska jag passa mig för dominanta hundar, stekpannetanter, fyllehundar, experter, välmenade blickar och tonårsslyglar så kanske det blir flera hjärndöda lördagstankar i framtiden.

Ett år med hund...

Den 1 augusti 2008, hämtade vi denne lille "Isbjörn", blott 9 veckor ung, och alla i grannskapet frågade vad ska det bli av "den där" sötnosen?!

...nu ett år senare har denne lille krabat utvecklats till en

STOR och STÅTLIG hund en vitare kopia av sin morfar Boris skulle man kunna säga.

Den 3 augusti 2009 såg Lilltass ut så här och det är inte bara namnet är som väcker uppmärksamhet - vi får många blickar och frågor om denna "bastarden".

Denna bild är taget den 4 april 2009, då står vi och tittar ut över vidderna, jag är mycket förtjust i denna bilden på mig och mina "pojkar". När man ser detta så förstår man hur stor han är, han var då ca: 69 cm i manken.

Hur har livet som hundägare varit då? Det har inte bara varit en dans på rosor om man säger så, hela mitt liv ( familjens liv) har förändrats ganska radikalt, från att ha varit en vanlig "morsa" med sambo och pubertal son i förorten som mest suttit inne vid datorn eller ägnat mig åt min stora hobby scrapbooking/kortmakeri , har jag nu blivit en superhurtig skogsmänniska som är ute i ur och skur utan att blinka!

Hade någon sagt det till mig för ett antal årsedan att mitt liv skulle te sig så här hade jag frågat om de var helt galna och svarat som jag alltid svarar när det är något som jag inte gillar eller har större intresse för - det ska jag göra/skaffa/pröva när HELVETET fryser till is..

Min "fjällräv" 4 april 2009, jag älskar den vinterpälsen, jag hoppas han får tillbaka den nu när han ska byta till vinterpyjamas - han var enormt mysig där... och ca 10 månader.

Jag fick dock mig en ordentlig tankeställare när Ketil sa till mig att "vi får hoppas att H-vetet aldrig fryser" för du kommer att vara så upptagen med allt du ska göra att du kommer inte hinna med allt... Så idag "missbrukar" jag inte det uttalandet.

Vad har då hänt detta året?

MINDRE BRA SAKER

1. Vi har fått diverse möbler och inventarier "upptuggade" och "repade"!
2. Han har kostat oss två hundburar ( då han växt ur båda, även den specialbeställda), en takbox och en större bil (vi hade en Renault Laguna kombi, idag har vi en stor Volkswagen Touran, hög bil med plats för "lite" bagage och en gigantisk hund).
3. Han har varit svårt sjuk i Borrelia, så räkningen från vetrinären var inte GRATIS, inte medicinerna heller. Tur att vi har försäkring på honom!
4. Han har smakat på Ketils och mina glasögon, repat plasma Tv:n, tuggat sönder massa leksaker, koppel och stickkontakten till dammsugaren. ( Det var tokigt gjort eftersom han älskar att man dammsuger honom i pälsen). Vi har naturligvis åtgärdat det, eftersom jag dammsuger väldigt ofta, det behövs, och att ha svarta mattor med ett vitt pälsmonster är ett STORT misstag.
5. Han skäller vid dörren, han är en "perfekt" vakthund ( om man nu vill ha en sådan), ingen kommer in här objuden. Han skäller på telefonen när han hör att det är någon som vill hälsa på, vi har ett portsystem som öppnas via telefonluren... ( han har superöron så han hör ju att de ringer ute i porttelefonen något slags skitkasst system kallat Aptus) När det är "vanliga" samtal reagerar han inte märkbart.
6. Jag har aldrig haft så smutsigt hemma som jag har NU och jag aldrig har städat så mycket som jag gör sedan hunden flyttat in, mina vänner skulle naturligvis säga att jag alltid städat och disktrasan är min bästa kompis...!
7. Jag har mindre tid för "mina" specifika intressen och mitt sociala liv med folk utan hund är nästan minimalt. Folk i min omgivning verkar ha problem med att förstå detta, har hört mutter - men det är så det får bli. Man står sig själv närmast och gör det man anser är bäst, och det jag anser är bäst just nu är mitt hem och min familj.
8. Han gillar att lägga sig ner och tugga pinne i tid och otid, vilket kan vara högst apjobbigt, skitirriterande och fullständigt driva en till vansinne.
9. Han är egentligen en soffpotatis även om han gillar att vara ute och gå, han lunkar på tills man säger att vi ska gå hem, han har inte dålig kondis bara ett bristande intresse på att fara omkring som en skottspole och vara hyperaktiv...
10. Han har efter Borrelian börjat avsky att vara ensam hemma. Vi har alltid kunnat lämmna honom ett par timmar ensam eller hemma med Benjamin. Jag som är med honom mesta tiden kan lämna honom ensam om jag måste iväg när de andra är ute på sitt. Nu har dock fått för sig att bli stentokig om Ketil och jag ska gå ut tillsammans, det hjälper föga att Benjamin är hemma även om han accepterar det utan att riva stället och göra livet surt för stackars sonen. Ska vi gå alla tre blir det liv i luckan..! Vi får alltså börja om från början med ensamhetsträning, typ skynda långsamt (detta är en olat som inte är hållbar i längden). Lilltass verkar ha fått för sig att vi ska göra superkuliga saker utan honom, men oftast är det en tur till ICA Maxi eller liknande, hur kul det nu kan vara... Det vet dock inte Lilltass, när man kommer hem ligger han vid , men blir liksom de flesta hundar superglad när vi kommer hem igen, spelar ingen roll om det är fem minuter eller tre timmar!

Hur som helst är det säkerligen mycket jag glömt som varit negativt (tur), det ska ju sägas att det är mycket tråkigt att vissa saker är upptuggade, förstörda och repade, det är tråkiga pengar han kostat oss. Pengar är bra att ha, prylar är våldsamt käckt å ha, men man får inte med sig det när man dör iallfall och när man tänker på vilken otrolig glädjespridare och vilken underbar kompis han är så glömmer man ganska snart bort alla valpofog ( han har ju slutat att tugga sönder saker osv) men det är lätt att minnas när man ser sig omkring, för att citera Benjamin när han var yngre, "jag har minnet kvar"...

Lilltass när han var som sjukast, han kunde inte äta eller dricka själv, han bara låg och såg ut som han skulle dö - det var då jag insåg hur mycket jag älskade den hunden, vilken familjemedlem han är och att jag var/är lika orolig för honom som för Benjamin och andra nära och kära när de är sjuka. Denna bild är tagen på hans 1 års-dag 2009-05-30, inte det bästa sättet att "fira" på, men vissa saker kan man inte styra över.

Glädjespridaren Lilltass eller här kan man kalla honom smutstass! Vad har då varit så glatt och käckt med honom? Det är så många saker att jag skulle kunna skriva en hel roman och det orkar jag inte och ingen orkar säkert läsa den.. Jag är ganska bra på att ordbajsa.

BRA SAKER

1. Lilltass var så gott som rumsren när han kom till oss, han har alltid sagt till när han vill ut och göra sina "grejer", de olyckor som hänt inomhus är lätträknade, det är ca 10 ggr på hela tiden han bott hos oss, och flertalet av de få gångerna är för att vi varit för sena ut genom dörren.
2. Jag (vi) har blivit vänner med andra hundägare och har haft många trevliga timmar ihop med dem, perfekt att alla har hund, då är man på samma nivå.
3. Det är mera utevistelser, det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.
4. Bättre fysisk form. ( inte för den var dålig innan, förr hade man dock mer ont i viljan när det gällde att gå ut och röra på sig och få sig en nypa frisk luft).
5. Lilltass har varit väldigt lättsam.
6. Vi har haft turen att få en lugn hund, både som valp och nu när han är pubertal unghund.
7. Han är röntgad och har A och B höft.
8. Han skäller väldigt lite och sällan, bryr sig inte så mycket om andra saker som man möts av när man är ute, typ bilar, cyklar, barnvagnar och andra hundar eller människor.
9. Han kan ligga på balkongen och höra "alla typer av ljud" från bjäfsiga trasselsuddshundar som har en tendens att ha orkester utanför ICA timme ut och timme in, fåglar kan sitta på räcket utan att han orkar bry sig.

Inte att förglömma, det som varit ett "gissel" är att han aldrig varit en "översocial skitglad hundvalp" som hoppat ner allt och alla, det har bidragit till att folk tycker han är knepig och uppfattar honom som läskig ( han skäller ju mer än gärna ut folk vid dörren). En olat som vi jobbar på och han är mycket bättre idag än vad han varit men än är det lite kvar innan vi når målet.

Jag bara älskar denna bild på Lilla söta Julia (Saga och Samuels dotter och Matte och Husse till Cocos).

Man kan i enkla ordalag säga så här om Lilltass förhållningssätt till människor.

• Han vill gärna vara med där det händer något, mest bara ligga nära och ha full kontroll över situationen.
• DE han gillar- de "älskar" han, de accepterar han till 100% .
• DE han "bara"accepterar, de skiter han, ignorerar totalt.
• DE han ogillar de "hatar" han ( det är nog bara en stackare som vi vet att han ogillar och den stackars killen har aldrig rört eller pratat med honom, han bara bor i vårat hus, en ung kille som Lilltass vägrar acceptera, det räcker att han ser honom på håll så surnar han till).

Han ogillar starkt folk som försöker "tvinga sig" på honom med viftande händer eller påsar framför ögonen, då kan han morra till och se väldigt ond och sur ut.

Ja, detta blev mer ordbajs än vad jag hade tänkt...

Tråkigt, Tokigt och Tramsigt

Idag är bokstaven T som gäller; det är TRÅKIGT att ha koppel när Cocos får springa efter en pinne på fotbollsplanen, jag stackars TOKTASS får minsan ligga eller sitta snällt och se på, "morsan" påstår att det är BRA övning för mig att ligga passiv och se tjejen leka och ha kul... suck suck suck!

Jag är en TOK jag gillar festis med sugrör och jag har lånat Julias napp.

På kvällen blev det en vanlig runda på Kransmossen, lek på fotbollsplanen, och jag TRAMSADE och sprang ner i bäcken - för jag älskar ju att bada, "morsan" kom springande för hon hörde en hund, men jag brydde mig inte särligt om den svarta labradoren som gick förbi, jag satt med TOKIG uppsyn i bäcken.

TRAMSIGT värre kommer Cocos med Saga eller var det Saga med Cocos? Båda var helt plötsligt TVÅBENTA, Saga kopplade loss Cocos och sedan var det vattenlek för hela slanten, TOKTRAMSADE och skakade av oss på TVÅ små TVÅBENTA mattar.

Efter lite skogspromenad fick Cocos för sig att hon behövde lite inpackning på benen och magen, jupp lerinpackning - det ska vara bra! Smart TÄNKTE jag nu blir det mera bada, hon är så smart och fiffigt Cocos. Det blev mera bad och jag plaskade för Kung och Fosterland!

TISDAG och jag ska till vetrinären och ta blodprov för att kolla om jag har tillräckligt med antikroppar mot rabies, så jag kan få mitt EU-pass. Jag ska också få min något försenade ett-års spruta, jag var ju sjuk i Borrelia när jag fyllde ett så det blev ingen spruta !

Ett hundliv

Sitter här och funderar hur livet ändrar sig, nu sitter jag här och funderar på hur livet var före hunden kom in i vårat liv, det var faktiskt ganska behagligt men också ganska tråkigt.

Min son behöver ingen "lekmamma" längre, han blir mer och mer självständig och nu är jag mest en mamma som ser till att saker fungerar, ett stöd påväg ut i vuxenlivet.

Jag tycker/tyckte mycket om att pyssla och köpa pysselsaker men även det blir/blev lite tråkigt i längden, att prata i telefon timma ut och timma in ( förvisso en social grej), är kul ibland men vissa samtal kan man bespara sig, egentligen ganska menlösa samtal även om det är givande för stunden, men vad får man ut av det?

Jo att man; sitter väldigt bra på den stolen man sitter, man ska inte gapa efter för mycket för då mister man ofta hela stycket, man är sin egen lyckas smed, man blir som man umgås och man tuggar sin egen mat och får således ta konsekvenserna, man kastar sten i glashus och personer är självupptagna och ser bara sina egna framgångar och motgångar, livet är en klagocirkus över ditten och datten och mest hatten. Alla är olika och att avundsjukan är den största sjukdomen i hela världen.

Själv är jag säkert precis sådan, eftersom det sägs på sig själv känner man andra! Jag vill def. inte vara hybris och påstå att allt jag säger och gör är rätt , men det jag säger och påstår passar mig för stunden, om det är ett alternativ till "alla" andra är inte min sak... Jag tror att man ska göra det man anser är bäst, sedan att det som var "bäst" inte vara så bra är ju en helt annan femma.

Nog om detta aptramsiga ordbajseri, jag syftar naturligtvis inte på någon speciell person utan det är mest tankar rent generellt, man hör mycket om hur folk uppför sig mot varandra i olika situationer. Om någon läser och känner sig träffad är det inte mitt problem utan säger som jag alltid säger - sanningen är svår att höra, den svider ofta men ingen är sämre än att man kan ändra sig eller hur?

Lilltass vår gigantiska tokhund är faktisk en sådan glädjespridare och en extremt trogen vän och familjemedlem, han är ju "bara" en hund (som vissa säger) men dock så kär.

När han insjuknade i Borrelia i våras förstod jag hur viktig han faktiskt var för mig, jag kunde inte sova, inte koncentrera mig, inte göra något vettigt, känslan var/är lika förfärlig som när man har ett sjukt barn, en gnagande oro..

Att äga en hund tar väldigt mycket tid i anspråk oavsett vad folk säger - man hör ju ofta folk säga, man skapar hundens eget beroende av aktivering och det stämmer väldigt bra, men en viss standard bör det ändå vara eller hur?

Att fostra en valp är ju lika mycket jobb som att ha en bebis (faktiskt jobbigare med valp än med bebis iallfall med min ringa erfarenhet), man ska få den rumsren och den ska ha en viss form av vardagslydnad, den ska få sin dagliga dos av promenader, päslen om den är långhårig ska skötas och den ska ha mental stimulering för att må bra, det mentala stimulering som tröttar ut hunden inte språngmarscher och joggingturer. Som med allt annat är lagom bäst, överstimulering ger hyperhund, under stimulering ger hyperhund - man måste hitta en balans och den är hårfin så man får testa sig fram vad som passar just ens egen hund. Nu är toktassen unghund en ganska svår ålder då han ena dagen är en perfekt hund, den andra dagen helt rabiat och öronen fulla med skit - han hör inget, ser inget, vill inget - precis som en obstinat tonåring! Nu krävs ännu mera tid och fostran än under valptiden, vissa dagar bara flyger förbi - tiden går fort när man har roligt!

Vissa menar att jag pjoskar och ger hunden för mycket uppmärksamhet, kan man ge den för mycket?

Självklart beror det på vad man har för typ av hund, men alla hundar oavsett ras och storlek behöver vara ute och aktivera sig, alla hundar behöver aktivering - vissa mer än andra. Hundar är väldigt accepterande djur, de finner sig i det mesta, de lär sig fort vad det är som gäller både negativt och positivt, dock har ju hunden som männsikan olika inlärningströsklar.

Jag tror också att man äger hund av olika anledningar, jag vill ha en sällskapshund, men självklat ska han inte bara ligga och käka gåslever dagarna i ändå och bli en lat fetknopp, vissa vill ha fina utställningshundar, vissa vakthundar, vissa "bara ha" för att uppnå en viss status, vissa vill tävla, vissa vill avla och sälja med fina linjer - men det är ju en halv vetenskap att få fram dessa hundar och väldigt mycket jobb, de ska ju meriteras och häsloundersökas plus mycket mer för att få fram de "bästa av det bästa". Buskavel och "hemma i köket avel" och sedan sälja valpar kan tydligen vem som helst göra, men vad får man för resultat?

Jag är av åsikten att de djur som finns, blandras, renras, reggade och oreggade är lika värda, men skulle personligen inte avla fram vad som helst bara för att alla valpar är söta, jag har med facit i hand fått erfara vad som kan hända om man köper valpar från mindre seriösa männsikor, man kan få vad som helst, jag har haft tur med min hund, han är bara ngt reserverad men annars fullt frisk.

Varför då köpa och stödja blandrasavel och den mindre seriösa renrasaveln?

Kanske kärleken till livet och de djur som redan finns, ofta hör man folk säga att om ingen köper finns ingen marknad, det är sant, men nu finns djuren vad ska man göra med dem? Skjuta dem, dränka dem eller vad?

Det sägs också att renrasiga hundar har mycket bättre mentalitet, de är mycket friskare och bättre på alla sätt och vis, det kan så vara om det är seriösa människor som föder upp.

Jag tror det handlar om gener, vissa får sjuka gener vissa får friska - ett lotteri, man kan säkert styra upp det bättre med hjälp av stamtavlor och en gedigen bakgrund på avelsdjuren.

Vissa dagar förstår jag varför folk omplacerar sina hundar , vissa av helt godtagbara skäl, ex: hunden passade inte till det den var tänkt för, vem vill ha en skotträdd jakthund, eller en soffliggande draghund osv, sedan kan det ju naturligtvis hända saker som gör att man inte kan ha hunden kvar, allt från arbetslöshet till allergi - det man ofta läser som ändrade familjeförhållanden.

Att man omplacerar hunden för att den blivit unghund, jobbig och helt rabiat och sedan köper sig en ny hund ( som är valp och sååå söt) är inte godtagbart, det är ingen bil eller soffa vi snackar om utan något som lever och faktiskt är.

När man köper en hund eller ett djur så får man räkna med att ge den mer tid än vad man från början tänkt sig så har man iallafall tidsmarginalen på sin sida, sedan tillkommer ju den ekonomiska biten, det är inte "bara" maten som kostar, det kostar mer än vad man tror särskilt om hunden blir sjuk, sedan är ju valpar ganska duktiga på att "förstöra" saker, vissa mer än andra, våran toktass han var ganska "bitig" på allt som gick att bita på - nu är det slut men det som är uppätet är uppätet och det som är förstört är förstört - men egentligen är det bara "prylar" man kan köpa nya i affären, självklart tråkigt men man får inte med sig det när man dör iallfall!

Vad jag vill komma till är att vissa personer i min omgivning tycker att jag har blivit tråkig och asocial sedan jag skaffade hund, jag hinner inte med att vara samma Malin som jag var förut, det är ju tråkigt för alla inblandade, men livet tar sina svängar och just nu är det hunden som är prio ett, att fika runt och shoppaloss, pyssla och göra "inget" får bli i framtiden när token blivit vuxen och han är formad som jag (vi) vill ha honom, denna tid är viktig för både Lilltass och mig (oss).

Då kommer vi genast till reaktionen, jaha tror du att du har så många vänner kvar om du prioriterar bort det under tiden du umgås och spenderar tid med hunden? Tja det räknar jag väl inte med, men då var det inga vänner iallfall - så var det avklarat, då blir jag mer förbannad på mig själv som inte fattat det tidigare!

Jag har också fått nya kompisar i och med att jag skaffat hund, det är bara positivt - det är jag mycket glad för, man får ett socialt liv fast man samtidigt håller på med hunden - toppen!

(Ja det är bilder från i våras)

Summa av detta ordbajseri:

• Familljen går först!
• Man ska tänka över sitt liv och vad man skaffar sig!
• Vänner ska stötas och blötas!
  

Ha en bra dag och kul att Ni orkade läsa ändå hit, bara massa skitsnack ändå!

Uppmärksamhet?!

Idag var vi bjudna på kalas hos Lilla söta Julia som fyller 2 år!

Födelsedagsbarnet skulle naturligvis öppna presenter inför kameran med hjälp av pappa, Lilltass som inte är tränad i "paketöppning med fotografer" ansåg att han fick för lite uppmärksamhet och vips satte han sig i blickfånget, han är ju van att vara fotomodellen!

Uppmärksamhet? En kväll förra veckan när vi var ute på promenad tillsammans med söta Cocos hände följande: Husse, matte med två vita tokar i koppel gick förbi "grillplatsen" på Kransmossens friluftsområde, där hängde ett gäng mindre nyktra ungdomar, plötsligt hör vi en tjej som säger... Åhh vilka fina hundar, det är nog vit schäfer, strax efter hör vi en mansröst, nääää shiiiiit det är isbjörn!

Uppmärksamhet igen, Ikväll på kvällsrundan med husse hör han att någon säger: åh en isbjörn har han rymt från Kålmården?!

Tack för besöket nu är matte trött och behöver ta tupplur, hon är ju känd som "morgonpigg Mamma Malin", och ska verkligen inte sitta här och häcka vid datorn så här dags, hon är extremt kvällstrött! God natt och tupplura gott.